Vad är på riktigt viktigt inom utbildning?
Skriven av
Gunilla WidénJag deltog i april i ett seminarium om utbildningens framtid, arrangerat av Svenska Folkskolans Vänner. En av keynote talarna var Gert Biesta, professor i offentlig pedagogik vid Maynooth University, Irland och professor i utbildningsvetenskap och pedagogik vid University of Edinburgh. Hans föredrag var inspirerande och tankeväckande, han problematiserade effektivitetstanken inom utbildning, och jag reflekterar här över hans budskap i förhållande till den finländska högskoleutbildningens läge och tillstånd.
Varför har vi utbildning? Svaret på frågan har varierat under historiens lopp. De gamla grekerna ansåg att utbildning gjorde en bättre än andra, den elitistiska tanken. Under reformationen var det viktigt att alla lärde sig att läsa de centrala skrifterna. Upplysningstiden handlade om att lära alla att tänka själva, individuellt. På 1900-talet var fokus på jämlika möjligheter till utbildning. Och idag ör det sig kring den effektiva, konkurrenskraftiga kunskapsekonomin, där utbildningen mäts, poängsätts och rankas.
Också den finländska utbildningen har på många sätt följt denna utvecklingshistoria. Och vi har även varit i framkanten av utvecklingen, särskilt när det gäller en jämlik tillgång till utbildning samt en hög utbildnings- och kunskapsnivå. Utbildning och kunskap har varit centrala värderingar, dessa har varit viktiga hönstenar i byggandet av ett framgångsrikt välfärdssamhälle och vi har prioriterat dem på alla nivåer, från beslutsfattare till den enskilda individen. Detta framkommer också i Undervisnings- och kulturministeriets (UKM) Bildningsöversikt som publicerades tidigare i år. Svaret på frågan ovan kan således summeras till att vi har utbildning för att det är en förutsättning för samhällsutveckling.
Men vad har hänt med det stolta kunskapssamhället Finland? Jag läser vidare i UKMs Bildningsrapport. Under 2000-talet har våra inlärningsresultat försämrats, utvecklingen av finländarnas utbildningsnivå har avstannat och de offentliga bildningsinsatserna har långsamt minskat. Finland har tappat terräng. Från att ha varit den internationella toppen gällande antal högskoleutbildade, ligger vi nu under medeltalet, särskilt de yngre åldersklasserna. Detta leder till brist på experter och på arbetskraft inom många områden.
Detta är inte en bra. Hur ska vi vända denna trend? Det är lätt hänt att vi stirrar på siffror och diskuterar åtgärder i termer av ökat antal studieplatser, snabbare genomströmning och kostnadseffektiva lösningar. På det sättet kanske vi får upp siffran antal högskoleutbildade. Men är det bara volym och högt tempo som gäller?
Vad är på riktigt viktigt inom utbildning? Här vill jag gärna återkoppla till professor Gert Biestas resonemang. Utbildning handlar om kvalitet framom kvantitet. Istället för att lära sig snabbt, gäller personligt, anpassat lärande. Fokus måste också vara på socialisering, resiliens och beteendehantering, vilka inte syns så lätt på olika mätare och ranking. Han talar om Flipped curriculum, dvs. läroplanens viktigaste uppgift är att öppna dörrar mot samhället istället för att fokusera enbart innehåll och resultat. Det som är relevant är vad vi gör med våra kompetenser.
Och det är här vi står inför de riktigt stora utmaningarna. Finland är skuldsatt och vi hör från regeringsförhandlingarna att alla måste spara. Utgifterna för utbildning ses över och fokus går oundvikligen mot effektivitet och resultat. Men hur ska vi balansera detta med insikten om att våra minst lika viktiga, immateriella resurser, inte kan mätas, framförallt inte i pengar?
”Not everything that can be counted counts, and not everything that counts can be counted” (W.B. Cameron)
Med detta sagt ser jag absolut inte effektivitet och kvalitet som motsatser till varandra. De är i allra högsta grad ett viktigt radarpar inom utbildningen. Men jag tror som Gert Biesta att kvaliteten alltid måste komma först. Utbildningsverksamheten ska natruligtvis styras och det är nödvändigt att vi skapar strukturer även för det impulsiva och snabba lärandet som dagens samhälle präglas av. Men som motpol, och framförallt som grund, behövs det utrymme för individuell frihet att lära sig på sitt eget sätt och att vi kan lita på att långsamt också är bra! Utbildning är för värdefullt för att slimmas, speedas och säljas i alltför hög grad.
